Som barn kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin skulle bli åldrad. Livet bestod av lek och äventyr. Även om jag måste hjälpa till och vara lydig, så visste jag att när jag blev vuxen skulle jag få bestämma allt själv. Att tonåren var fulla av osäkerhet försökte jag ignorera eftersom jag såg att de vuxna visste precis hur allt skulle vara, så då hägrade vuxenlivet för fulla spjäll.
Men mycket har hänt under åren mellan barndom, ungdom och ålderdom. Kärlek och vänskap, yrkesval och utbildning, barn och familj, arbetsliv och karriär, glädjeämnen, sorger och besvikelser. Livet rymmer så mycket. Med åren har perspektiven förflyttats, man har bytt synvinklar och fått nya aspekter på det som hänt. Tempot har blivit lugnare och kraven på en själv allt mindre. Reflektionerna infinner sig självmant när minnen och erfarenheter får alltmer utrymme i sinnet.
Vännerna skingras, det blir kanske skilsmässa, barn och barnbarn bor kanske långt borta, nära och kära dör. Man kanske saknar närhet. Ensamhet kan för en del bli en dominerande känsla. Blir det så illa så är man på ett sluttande plan och det är viktigt att agera. Men i det läget har inte alla den handlingskraft eller initiativförmåga som krävs för att göra något åt situationen. Man kan vara nedbruten av sorg, sjukdom eller annat som gör att man blir isolerad.
”Livet rymmer så mycket. Med åren har perspektiven förflyttats, man har bytt synvinklar och fått nya aspekter på det som hänt.”
I det läget har frivilligorganisationerna en viktig roll att fylla. Där finns människor som vill göra något meningsfullt på sin fritid, som pensionär eller av andra anledningar. Många engagerar sig i Röda Korset och andra internationella organisationer eller i någon av de lokala organisationerna. Frivilligcentralen i Umeå är en sådan organisation. Den är helt ideell och får viktigt stöd av kommunen. Ett av de områden som man ägnar sig åt är att motverka ensamhet. Under våren 2026 skickade man bland annat ut en inbjudan till ”Vi pratar om livet” och en grupp om åtta personer bildades.
Gemensamt för dem var att de gärna ville träffa nya människor och få samtala om sådant som låg dem varmt om hjärtat. Några lämnade gruppen medan nya fyllde tomrummet och en varm gemenskap uppstod. Det började med att var och en berättade om sin aktuella livssituation, blev lyssnat på och fick intresserade frågor från gruppmedlemmarna. Sedan enades man om att berätta sina livs-historier för varandra. Och eftersom vi skulle prata om livet så bestämde de sig följdriktigt för att inte prata om döden utan att lämna den åt sitt eget öde. Den tänkte de inte ägna det minsta lilla intresse. Text: Görel Lindahl
Görel Lindahl
Ålder: 95 år
Gör: Är, bland mycket annat, med i Frivilligcentralens styrelse
Jobbat som: Sjuksköterska, vårdlärare och slutade som hälsoplanerare i Ö-vik på 80-talet
Intressen: Skriva, skriva, dansa, umgås med familj och vänner, resa
Därför har jag valt att engagera mig: Tycker om att vara till nytta och få utlopp för min överloppsenergi.
Mitt bästa livsråd till yngre: Var ärlig mot dig själv och andra samt följ ditt hjärta
