Trots snålblåst och aprilsnö som hängde i luften fylldes Sjuans mötesplats snabbt av musikhungriga personer som ville lyssna på Staffan Öbergs Nonett. Vilken lyckad eftermiddag det blev, hur mäktigt är det inte med nio erfarna musiker på scenen i en lokal som enbart rymmer hundratalet och när de som är där vill lyssna och vara med hela tiden, kan det bli annat än lyckat!
Gruppen började med Ellingtons ”In a mellow tone” och här fick vi stifta bekantskap med den nya medlemmen Hasse Bergfors, trumpet, Härnösand, och det blev ett hjärtligt välkomnande av publiken. Jens Marklund fick stort utrymme i låten ”Dat dare” eller som Staffan översatte till ”Vad är det där”, och han tog väl vara på det. Jens fick sedan nytt förtroende att ta sig an ”Flamingo”, mest känt för Earl Bosticks ”brölande” tenor, men något sådant hänföll inte Jens sig åt utan gav en mer finstämd variant. Innan kaffet kom också ”Topsy Theme” , här fick vi höra hur vackert det kan låta när tre saxofoner samstämmigt spelar melodin.
Andra set gav svaret på varför Swing betyder så mycket: ”It don´t mean a thing (if it ain´t got that swing!)” och publiken instämde i detta! Även en komposition av Alica Babs, Nilsie, fanns på programmet till stor glädje hos publiken. Det följdes sedan av ett nytt arrangemang Thomas Olsson av låten ”Visa från Utanmyra”; en mycket fin version för en nonett och en ny upplevelse som publiken uppskattade.
Dagens överraskning stod Staffan för när han presenterade nästa låt ”Norweigian woods”, en Beatles-komposition inspelad av den gruppen 1965. Som avslutning hade gruppen valt den låt Louis Armstrong gjort känd ”What a wonderful world” och vi kan väl alla hoppas att nå dit. Eftermiddagen var ju inte slut där som alla förstår, utan återigen fick Staffan visa sin talang son allsångsledare i ”Bye, Bye, Blackbird” och en gladare publik har väl sällan setts lämna Sjuan efter en sådan här eftermiddag.
Det här var ett samarrangemang av gruppen Vi på Sjuan: SKPF, PRO UME och Frivilligcentralen. Text och foto: Kjell Hansson Mild
